Birger låg tyst och avbleknad. Blodet brusade inte fram genom kroppen såsom förut på dagen, det tycktes stå stilla. Han var kall som is.
Ingenting annat såg han, vart han kom, än bristfälliga, gråa murar samt en och annan låg port. Sällan såg han ett fönster, och där sådana funnos, voro de alltid sönderslagna och hade trasor instoppade i de tomma bågarna.
Halvor stannade med båren.
— Här stod Pilati palats, sade han, och här var det, som de förde ut Jesus och sade om honom: ”Se människan!”
Birger Larsson vinkade Halvor fram till sig och tog honom högtidligt i handen.
— Nu ska du säga mig ett ord, eftersom du är släkt med mig, sade han. Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?
— Å ja, nog är detta det rätta Jerusalem, sade Halvor.
— Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon dag, sade Birger. Du förstår väl, att det inte går an att ljuga för mig.
— Inte är det någon, som tänker på att ljuga för dig, sade Halvor.
Birger hade säkert hoppats, att han skulle förmå Halvor att säga sanningen. Han fick tårar i ögonen, när han tänkte på att Halvor och de andra kunde handla så illa mot honom.
Plötsligen fick han en god tanke. ”De gör så här för att glädja mig desto mer, då jag föres in genom de höga portarna till ärans och härlighetens stad”, tänkte han. ”Nu ska jag låta dem hållas. De menar nog väl med mig. Vi, som är Hellgumianer, har ju lovat att handla mot varandra som bröder.”
Bönderna fortforo att bära honom framåt de mörka gatorna. Några av dessa voro överspända med väldiga skynken, som alla hade stora revor och hål. Där dessa skynken hängde, kunde man knappast härda ut för mörker och stank och kvävande hetta.
Nästa gång stannade båren på förgården till en stor, grå byggnad. Den öppna platsen var uppfylld av tiggare och fattiga månglare, som bjödo ut pärlband, pilkäppar, små bilder och annat kram.
