pengar. I stället för att svara började Ingmar gå bortåt vägen.
— Går ni nu? frågade mrs Gordon.
— Ni har fått bud. Nu kan ni göra som ni själv vill, sade Ingmar utan att vända sig om.
Mrs Gordon började förstå, att det var något allvarligt på färde. Hon fattade genast sitt beslut.
— Om ni väntar en stund, kan ni få åka med mig, ropade hon efter Ingmar.
— Nej, tack, svarade Ingmar, jag har bättre skjuts själv, än vad ni kan bjuda mig.
Mrs Gordon fick utmärkta hästar av sin värd. Hon åkte med flygande fart över den jämna Sarons slätt och sedan in bland kullarna upp mot Juda berg.
Just när det började ljusna, kom hon körande uppför de långa backarna, som ligga ovanför det gamla rövarnästet Abu Gosch. Hon var då mycket missnöjd därmed, att hon så lätt hade låtit locka sig att fara hem. Den där bonden, som inte kände till koloniens förhållanden, var ju ingenting att rätta sig efter. Gång efter annan tänkte hon på att hon verkligen inte borde fortsätta resan, utan vända om till Jaffa.
När hon hade hunnit uppför en lång rad backar och körde ner i en dalsänka, såg hon en man sitta vid vägkanten. Han lutade huvudet i handen, det såg ut, som om han sov. När vagnen for förbi, såg han emellertid upp, och mrs Gordon kände igen Ingmar Ingmarsson.
”Hur är det möjligt, att han redan kan vara så långt kommen?” tänkte hon. Hon lät vagnen stanna och ropade till Ingmar. Då Ingmar hörde hennes röst, blev han övermåttan glad. Han reste sig genast upp.
— Far ni hem till kolonien, mrs Gordon? sade han.
— Ja, svarade hon.
— Det var då bra väl, sade Ingmar. Vet ni, att jag var på väg för att hämta er, men så föll jag och förstörde mitt knä, och här har jag nu suttit hela natten.
Mrs Gordon såg helt häpen ut.
— Har ni inte varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson? sade hon.
186
