oss män att träda in i en sådan där flickskola. Nu kan jag bara tänka ut en sak, som skulle hjälpa skolan”, sa Achmed effendi, ”och det vore, om miss Young ville åta sig den. Jag vet, att hon är lärd, och jag vet, att hon kan tala arabiska. Jag ska inte neka henne vad helst hon begär som lön, om hon bara vill åta sig skolan.”
— Nå, sade mrs Gordon, hur avlopp nu den saken?
— Det gick på samma sätt som med kvarnen, sade Ingmar. Miss Young sa, att hon var villig att sköta skolan, men hon ville inte ta någon lön för sitt arbete. Achmed effendi svarade då: ”Jag är van att löna dem, som arbetar för mig. Jag har aldrig lärt mig att ta emot nådegåvor.” Miss Young var obeveklig, och han måste gå med oförrättat ärende. Han var då förargad och sa till miss Young, att det kom på hennes ansvar, att så många fattiga barn fick växa opp utan vård och undervisning.
Mrs Gordon teg en stund, och så sade hon:
— Nu märker jag nog, att ni, Ingmar Ingmarsson, tycker, att vi har handlat orätt i dessa fall. Det är alltid gott att höra en klok mans åsikt, och jag vill därför be er säga vad annat ni kan ha att anmärka på vårt levnadssätt.
Ingmar satt länge och betänkte sig. Det följde så mycken värdighet med mrs Gordon, att det inte var lätt för honom att komma med anmärkningar.
— Nå ja, sade Ingmar, jag tycker inte, att ni borde ställa det så för er, att ni behövde leva i så stor fattigdom.
— Hur menar ni att vi skulle undgå detta? sade mrs Gordon och smålog
Ingmar dröjde än längre med svaret än förut.
— Om ni läte ert folk ta emot lön för sitt arbete, sade han, så behövde ni inte vara så nödställda som nu.
Mrs Gordon vände sig häftigt mot honom.
— Jag tänker, att när jag har styrt den här kolonien, så att vi har kunnat leva i enighet och kärlek i sexton år, så ska inte en nykommen som ni söka föreslå några ändringar.
— Nu blir ni ond på mig, och det var ni själv, som lockade mig att tala, sade Ingmar.
190