liggande. Och när vi gick fram och rörde vid honom, var han död.
— Han var en förrädare, sade Ingmar, han var värd sitt straff.
— Ja, sade de andra, han var värd sitt straff.
— Men vad hade han i sinnet att göra mot oss? sade en.
— Det vet nu ingen, sade en annan.
— Han ville väl förgöra oss.
— Ja, men på vad sätt?
— Ingen vet det.
— Nej, ingen får väl någonsin veta det.
— Det är gott, att han är död, sade Ingmar.
— Ja, det är gott, att han är död.
Hela den dagen voro kolonisterna mycket upprörda. Ingen visste vad Godokin hade velat göra dem, eller om faran var avvärjd därmed, att han var död. Timme efter timme tillbragte de under bön och sång i församlingsrummet. De voro liksom bortförda från denna världen i känslan av att Gud hade kämpat för dem.
Då och då under dagen tyckte de sig märka, att folkhopar, som till det mesta bestodo av ryska pilgrimer, kommo ut på de öde markerna omkring kolonien och stodo och betraktade huset. De trodde då, att Godokin hade planlagt ett överfall och att dessa vilda skaror skulle komma och driva dem från deras hem. Men alla ryssarna försvunno åter, och dagen förgick utan händelser.
På kvällen kom mrs Gordon för att se om Ingmar Ingmarsson, som satt på sin säng med knäet ombundet. Hon tackade honom varmt för hans hjälp och visade sig mycket vänligt sinnad mot honom.
Ingmar frågade henne om hon hade fått veta vad det var för ett ont anslag, som Godokin och konsuln hade lagt emot kolonien.
— Vi har nu börjat få reda på vad de tillämnade, sade mrs Gordon. De ville stjäla bort mrs Hunt, min bästa vän, som har varit med här i kolonien alltsedan dess början. Hon har en bror, som aldrig har kunnat förlika sig med att hon har slutit sig till oss, och han har nu i dagarna
194
