INGMARS STRID.
Ingmar har nu övertagit Baram paschas kvarn. Han går där som mjölnare, och än den ene, än den andre av kolonisterna kommer och hjälper honom med arbetet.
Men nu vet man av gammalt, att det finns mycket trolltyg och dylikt vid alla kvarnar, och kolonisterna börja snart märka, att ingen kan sitta en dag och höra stenarna dåna i Baram paschas kvarn utan att bli som förhäxad.
Var och en, som sitter och lyssnar till dem, slutar med att förstå, att de sjunga och surra på detta sätt: ”Vi mal mjöl, vi tjänar pengar, vi gör nytta, men vad gör du, vad gör du, vad gör du?”
Och hos den, som hör detta, vaknar det en otrolig lust att få förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett. Det kommer en riktig feber över honom, medan han sitter och lyssnar till kvarnstenarna.
Ovillkorligen börjar han tänka efter vad han duger till, vad han kan utföra, om han inte kan göra något för att understödja kolonien.
De, som ha arbetat ett par dagar i kvarnen, tala om ingenting annat än alla de odlingsbara dalarna, som ligga öde i detta land, de tala om bergen, som borde besås med skog, och de övergivna vingårdarna, som ropa efter arbetare.
Och när kvarnstenarna ha sjungit sin sång ett par veckor, kommer det en dag, då de svenska bönderna arrendera ett stycke jord nere på Sarons slätt och börja plöja och så.
En kort tid därefter skaffa de sig ett par stora vingårdar uppe på Oljoberget.
Och när ännu en tid har gått, åtaga de sig ett stort vattenledningsarbete i en av dalarna.
När svenskarna ha gjort början, komma amerikanarna och syrerna i kolonien så småningom efter. De börja arbeta i skolor, de skaffa en kamera och dra runtom i landet för
