att ta fotografier, som kunna säljas till resande, de sätta upp en liten guldsmedsverkstad i ett hörn av kolonien.
Det dröjer inte, förrän miss Young sitter som föreståndarinna i Achmed effendis skola, och unga svenska flickor få också plats där och undervisa muhammedanska barn i sömnad och stickning.
Mot hösten sorlar och brusar hela kolonien av arbete och företagsamhet. Den är flitigare än en myrstack.
Och när man tänker efter, har ingen olycka inträffat under hela sommaren, ingen har dött alltsedan den tiden, då Ingmar övertog kvarnen. Ingen har heller gått och sörjt sig vansinnig över Jerusalems ondska.
Alla äro strålande belåtna, de älska sin koloni högre än någonsin, de lägga planer, de anordna nya företag. Det var blott detta, som fattades dem för att vara riktigt lyckliga. Och nu tro de alla, att det var Guds vilja, att de skulle börja att förtjäna sitt bröd med sitt arbete.
I september överlåter Ingmar kvarnen åt Ljung Björn och stannar hemma i kolonien. Han och Gabriel gå och uppföra ett slags skjul på den kala marken där utanför. Men ingen vet vartill detta ska användas, ingen får se hur det inredes, det är en stor hemlighet.
När skjulet äntligen är färdigt, resa Ingmar och Gabriel ner till Jaffa och börja långa, oändliga underhandlingar med de tyska kolonisterna därstädes.
Men om två dagar äro de hemma igen, och då komma de ridande på ett par ståtliga, bruna hästar.
Dessa skola nu tillhöra kolonien, och man får säga, att om en sultan eller kejsare hade klappat på porten och förklarat, att han ville sluta sig till kolonisterna, hade han kanske inte blivit mera välkommen.
Ack, så barnen hänga och dingla på de hästarna, och så stolt den bonden är, som får plöja med dem!
De äro bättre ryktade än några hästar i Österlandet, och ingen natt går, utan att bönderna äro ute hos dem för att se till, att deras krubba är fylld.
Men vem det vara må av svenskarna, som om morgonen lägger selen på hästarna, kan han inte låta bli att tänka:
198
