”Detta landet är verkligen inte så svårt att leva i, nu känner jag, att jag kommer att trivas. Ack, vad det var synd, att Tims Halvor inte fick vara med om detta! Han hade inte sörjt sig till döds, om han hade haft sådana hästar att köra.”
Det var en morgon i september. Mycket tidigt, medan det
ännu var mörka natten, kommo Ingmar och Gabriel ut ur
kolonien. De skulle bege sig bort på arbete i en av
vingårdarna, som kolonisterna hade arrenderat uppe på
Oljoberget.
Det förhöll sig så, att Gabriel och Ingmar sällan kommo rätt väl sams. Det hade inte kommit till någon öppen fiendskap mellan dem, men de hade aldrig samma mening om något. När de nu skulle gå upp till Oljoberget, började de tvista om vägen. Gabriel ville ta den långa omvägen över kullarna. Han sade, att den var lättare att gå i mörkret. Ingmar ville gå en kortare och besvärligare väg, som löpte neråt Josafats dal och sedan rätt uppför berget.
Sedan de hade tvistat om detta en stund, föreslog Ingmar, att de skulle ta var sin väg, så finge de se vem som komme fortast fram. Gabriel var med om detta. Han gick åt det hållet, som han hade föreslagit, och Ingmar åt det andra.
Så snart som Gabriel var gången, överfölls Ingmar av den stora längtan, som alltid kvalde honom, så snart han hade en ensam stund.
— Ska inte Vår Herre förbarma sig över mig och låta mig resa hem? sade han. Ska han inte hjälpa mig, så att jag får föra Gertrud från Jerusalem?
— Det är besynnerligt, att just det, som jag for ut för, det lyckas mig minst, sade han halvhögt, där han gick i mörkret och funderade, för Gertrud har jag inte kunnat komma ett steg närmare. Men i allt annat har det gått mig vida bättre, än jag hade kunnat vänta. Jag tror knappt, att det här folket någonsin hade kommit sig i gång med arbete, om jag inte hade fallit på den tanken att överta kvarnen.
