där utanför. Hon hade blivit inburen och vårdad på sjukhuset, men efter två dagar hade hon avlidit.
Innan hon dog, hade hon tagit ett heligt löfte av de engelska sjuksköterskorna och läkaren, att de skulle laga, att hon bleve begraven på den judiska begravningsplatsen i Josafats dal. Hon sade dem, att hon på sin höga ålderdom hade rest till Jerusalem endast för att få njuta denna förmån. Om de inte kunde lova henne detta, hade det varit bättre, att de hade låtit henne dö på gatan.
När hon var död, skickade alltså engelsmännen bud till judarnas församlingsföreståndare och bådo honom sända folk, som skulle komma och föra bort den döda och begrava henne.
Men då hade judarna svarat, att den gamla kvinnan, som hade dött på det kristna sjukhuset, inte finge begravas på judarnas kyrkogård.
Missionärerna hade ivrigt sökt förmå judarna att ge med sig. De hade vänt sig till själva överrabbinen, men allt hade varit förgäves. Det återstod inte annat, än att de själva måste begrava den döda. Men de ville inte, att hon skulle gå miste om det, varåt hon hade glatt sig under hela sitt fattiga liv. De frågade alltså inte efter judarnas förbud, utan läto uppkasta en grav på kyrkogården i Josafats dal och satte ner den döda däri.
Judarna gjorde ingenting för att hindra detta, men nästa natt kommo de och öppnade graven och vräkte upp kistan.
Engelsmännen voro måna om att hålla sitt ord till den gamla. Så snart de fingo veta, att hon hade blivit kastad ur graven, satte de ner henne på samma ställe.
Så blev hon uppvräkt på nytt nästa natt.
Ingmar Ingmarsson stannade plötsligt och lyssnade. ”Vem kan veta?” tänkte han. ”Kanske att de där gravöppnarna är ute också i natt.”
Till en början hörde han ingenting, men så förnam han ett klingande ljud, som när ett järnverktyg slår mot en sten.
Han gick raskt några steg åt det håll, varifrån ljudet hade kommit, därpå stannade han åter och lyssnade. Nu hörde
