Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs

han tydligt hur man grävde med järnspadar i jorden och kastade upp grus och sten.

Han gick åter framåt och hörde på nytt det ivriga grävandet. ”Det är minst en fem, sex spadar, som arbetar”, tänkte han. ”Det är hemskt att tänka på att människor vill förfölja en död på detta sättet.”

Medan Ingmar gick där och hörde på grävandet, började han känna, att en förfärlig vrede växte upp inom honom. Den tilltog för var sekund.

— Det är ju inte din sak, det här, sade han för att lugna sig, med detta har du ingenting att göra. Men blodet steg uppåt huvudet på honom, han tyckte, att det stockade sig i halsen, så att han knappt kunde andas. ”Det är så styggt och förfärligt att höra på”, tänkte han, ”aldrig har jag varit med om värre.”

Äntligen blev han stående. Han lyfte upp sin knytnäve och skakade den.

— Å, vänta ni, era bovar, nu kommer jag, sade han. Nu har jag gått här länge nog och hört på detta. Det kan ingen begära av mig, att jag ska gå lugnt förbi, medan ni håller på att gräva upp en död.

Han skyndade framåt med snabba, tysta steg. Han var nu med ens lätt om hjärtat och nästan glad. ”Det här är nog vansinne”, tänkte han, ”men jag undrar vad far skulle ha sagt, om någon, som på hans sista dag hade sett honom gå ut i vattnet efter de små barnen, hade ropat åt honom, att han skulle akta sig och bli kvar på land. Och nu får väl jag ha min vilja i den här saken, jag såväl som far. För här flyter en ondskans flod förbi mig med svart, vredgat vatten, och den rycker bort med sig döda och levande, men nu kan jag inte längre förmå mig att stå stilla på stranden. Nu må det bli min tur att gå ut och strida med den här strömmen.”

Äntligen stod han på randen av en grav, där några karlar ivrigt arbetade. De hade varken ljus eller lykta, utan grävde så gott de kunde i mörkret. Ingmar kunde inte se hur många de voro, och inte heller frågade han därefter, han rusade in mitt bland dem. Från en av dem ryckte han spaden,

202