Ingmar. Jag har aldrig sett någon, som har haft så stor framgång i allt och ägt sådan förmåga att genomdriva sin vilja. Inte kan jag vänta mig annat, än att han kommer att föra hem Gertrud till Dalarne, det kan jag inte. Jag har ju sett hur allting i kolonien har gått efter hans vilja nu under ett halvt års tid.”
Men när Gabriel kom upp till mötesplatsen på Oljoberget, fann han inte Ingmar där före sig, som han hade väntat, och han blev helt belåten. Han började arbeta och fortsatte därmed en god stund. ”Han har nog fått märka, att han valde en orätt väg nu för en gångs skull”, tänkte Gabriel.
Så började det ljusna, och då Ingmar inte heller nu visade sig, blev Gabriel orolig för att något skulle ha hänt honom. Han började gå neråt berget för att söka efter honom. ”Det är egentligen besynnerligt med Ingmar”, tänkte han, ”att fastän jag inte har stora skäl att tycka om honom, så tror jag, att jag skulle bli bedrövad, om det hade gått honom illa.”
Det ljusnade snart, och när Gabriel kom neråt Josafats dal, dröjde det inte länge, förrän han fann Ingmar, som låg mellan ett par gravhällar. Ingmars händer voro bundna, och han låg orörlig, men när han hörde Gabriels tunga steg, lyfte han huvudet.
— Är det du, Gabriel? sade han.
— Ja, svarade Gabriel, hur är det med dig?
I detsamma såg han Ingmars ansikte. Båda ögonen voro slutna, det ena var uppsvällt, och ur ögonvrån rann det blod.
— Vad har du gjort åt dig, karl? frågade Gabriel, och hans röst lät besynnerligt oklar.
— Jag har varit i strid med de här gravöppnarna, sade Ingmar, så föll jag framstupa över en av dem, och han hade en kniv i handen, som körde rätt in i ögat på mig.
Gabriel föll på knä bredvid Ingmar och började lossa banden omkring händerna.
— Hur kom du att strida med gravöppnarna? sade han.
— Jag gick ju genom dalen, och så hörde jag hur de grävde.
204
