Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/212

Den här sidan har korrekturlästs

På kvällen stod Gertrud utanför kolonien under den stora sykomoren, och hon tänkte alltjämt på detta, att hon borde följa Ingmar, men att hon inte kunde få kraft att besluta sig. Då kom Gabriel ut till henne.

— Det är ibland så, sade Gabriel, att människor kan bli glada över sin olycka och bedrövade över sin lycka.

Gertrud vände sig rätt mot honom och såg på honom med förskrämda ögon. Hon sade ingenting, men han förstod, att hon tänkte: ”Kommer du nu också för att hetsa och förfölja mig?”

Gabriel bet sig i läppen och förvred ansiktet en smula, men i nästa ögonblick sade han ändå vad han hade ämnat.

— Då det finns någon, som man håller mer av än allt annat, sade han, så är man allt rädd att förlora henne. Och man är allra mest rädd att förlora henne på det sättet, att man får se, att hon har ett så hårt hjärta, att hon inte kan tillge och förlåta.

Gabriel uttalade sina hårda ord med mycket mild röst, och Gertrud blev inte ond, utan började gråta. Hon kom ihåg, att hon en gång hade drömt, att hon stack ut Ingmars ögon. ”Nu visar det sig, att detta var en sann dröm och att jag verkligen är hårdhjärtad och hämndgirig, som jag var då i drömmen”, tänkte hon. ”Ingmar kommer säkerligen att förlora sin syn för min skull.” Hon blev djupt bedrövad, men den stora vanmakten, som höll henne bunden, vek inte fördenskull, och ännu då natten kom och hon lade sig att sova, hade hon inte kunnat fatta sitt beslut.

På morgonen steg hon upp mycket tidigt och begav sig till Oljoberget. Hon hade inte varit där på hela tiden, sedan hon såg dervischen, men nu tyckte hon, att hon behövde gå dit för att i ensamhet få tänka över vad hon skulle besluta.

Under hela vägen kämpade hon med samma tunga vanmakt. Hon såg vad hon måste göra, men hennes vilja var förlamad och kunde inte övervinna det, som höll henne bunden.

Hon kom ihåg, att hon en gång hade sett en tornsvala, som hade fallit till marken och låg och slog mot sanden

208