den, såsom hans anhängare brukade. Och Gertrud kysste handen i all ödmjukhet.
Därpå tecknade han med vänligt allvar åt henne, att hon skulle gå sin väg och inte mera störa honom.
Gertrud vände sig lydigt bort från honom och gick långsamt neråt. Det föreföll henne, att det låg stor betydelse i det sätt, varpå han hade tagit avsked av henne. Det var, som om han hade sagt till henne: ”Under en tid har du varit min och tjänat mig, men nu ger jag dig fri. Lev nu på jorden för dina medmänniskor!”
När hon kom närmare kolonien, svann den ljuva förtrollningen bort så småningom.
— Jag vet ju, att han inte är Kristus. Jag tror inte heller, att han är Kristus, sade hon nu på nytt.
Men en stor förändring hade hans åsyn framkallat hos henne. Blott därför, att han hade ställt för hennes ögon bilden av Kristus, tyckte hon, att varje sten på marken upprepade de heliga läror, som denne en gång hade förkunnat i detta land, och att blommorna utropade ljuvheten av att vandra på hans vägar.
När Gertrud kom tillbaka till kolonien, gick hon in till Ingmar.
— Nu, Ingmar, ska jag följa dig hem, sade hon.
Ingmars bröst höjde sig i ett par tunga andetag. Det syntes, att han kände en stor lättnad.
Han tog Gertruds händer mellan sina och tryckte dem.
— Nu har Gud varit mycket god mot mig, sade han.
210