Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/216

Den här sidan har korrekturlästs

Märta Ingmarsdotter klippte ner sin linneväv och satte sig att brodera namn på handdukar och servetter, som skulle sändas till hennes svåger och svägerska. Och hon smålog, då hon tänkte på att nu skulle de få se där hemma, att hon inte hade glömt bort att väva en fin och stadig väv, fastän hon hade kommit till Jerusalem.

De båda Ingmarsdöttrarna, som hade varit i Amerika, stodo och bundo över burkar med aprikos- och persikosylt, och i bottnen på burkarna skrevo de ner kära namn, som de inte kunde minnas utan att få tårar i ögonen.

Israel Tomassons hustru kavlade ut en pepparkaksdeg och hade dessutom en tårta i ugnen, som hon vakade över. Tårtan skulle Ingmar och Gertrud äta upp under vägen, men pepparkakorna, som kunde hålla sig hur länge som helst, skulle de inte få röra, utan de skulle lämna dem till gumman i Myckelmyra, som hade stått putsad och fin vid vägkanten, då Jerusalemsfararna drogo åstad, och till Eva Gunnarsdotter, som en gång hade hört till samfundet.

Allteftersom de små paketen blevo färdiga, fördes de till Gertrud, och hon packade ner de många försändelserna i en stor kista.

Men om inte Gertrud hade varit barnfödd i socknen, skulle hon inte ha kunnat åta sig att skaffa alla de olika sakerna fram till rätt ägare, ty på somliga stodo mycket besynnerliga adresser. Hon fick allt tänka sig om ett par gånger, innan hon kunde reda ut för sig var hon skulle finna ”Frans, som bodde vid vägskälet”, och ”Lisa, som var syster till Per Larsson”, och ”Erik, som för två år sedan tjänade hos häradsdomarns”.

Ljung Björns son Gunnar kom med det största paketet. Det var adresserat till ”Karin, som satt bredvid mig i skolan och var hemma på storskogen”. Farsnamnet hade han glömt, men åt Karin hade han förfärdigat ett par skor av blankskinn med höga, svängda klackar. Han visste med sig, att det var det vackraste skoarbete, som någonsin hade blivit utfört i kolonien.

— Och hälsa henne, att hon kommer hit till mig, som

212