vi gjorde opp, när jag for hemifrån! sade han, då han anförtrodde paketet till Gertrud.
Men storbönderna kommo in till Ingmar och lämnade honom brev och viktiga uppdrag.
— Och nu ska du gå till kyrkoherden och till nämndeman och skolmästarn, sade de till sist, och tala om för dem, att du med egna ögon har sett, att vi har det gott och att vi bor i ett riktigt hus och inte i jordkulor, och att vi har arbete och ordentlig föda, och att vi för ett anständigt liv.
Alltsedan Gabriel hade funnit Ingmar i Josafats dal, hade
den gamla vänskapen mellan dem levat upp på nytt. Så
snart Gabriel hade haft en ledig stund, hade han suttit inne
hos Ingmar, som nu under sjukdomen bodde ensam på ett
gästrum. Men den dagen, då Gertrud hade kommit ner från
Oljoberget och lovat följa Ingmar hem till Dalarne, visade
sig inte Gabriel i sjukrummet. Ingmar frågade flera gånger
efter honom, men ingen var i stånd att finna reda på
Gabriel.
Alltsom dagen skred framåt, blev Ingmar emellertid mer orolig. I första ögonblicket, då Gertrud hade lovat följa honom, hade han känt sig till freds och lycklig. Han hade då blott varit tacksam över att han fick föra henne bort från detta farliga land, dit hon hade drivits att resa genom hans förvållande. Och visserligen fortfor han alltjämt att vara glad åt detta, men för var timme, som gick, blev längtan efter hans hustru starkare och starkare hos honom. Det föreföll honom alldeles omöjligt att genomföra det, som han hade åtagit sig. Stundtals kände han den allra största lust att tala om hela sin historia för Gertrud, men vid närmare eftersinnande vågade han ändock inte göra detta. Så snart hon finge veta, att han inte tyckte om henne, skulle hon för det första neka att resa med honom hem. Och inte visste han vem Gertrud tyckte om, om det var honom, Ingmar, eller någon annan. Ibland hade han trott, att det var Gabriel, men nu till sist hade han måst inse, att alltmedan Gertrud
