Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/218

Den här sidan har korrekturlästs

hade levat i kolonien, hade hon helt visst inte älskat någon annan än honom, som hon hade väntat på Oljoberget. Och när hon nu kom ut i världen igen, skulle kanske den gamla kärleken till Ingmar vakna upp hos henne. Och om så skulle hända, vore det väl bättre, att han gifte sig med henne och försökte att göra henne lycklig, än att ständigt gå och längta efter en, som aldrig mer kunde bli hans.

Men fastän han försökte att strida med sig själv på detta sätt, så tilltog den inre motviljan, som plågade honom, allt mer och mer. Där han satt med förbundna ögon, såg han ständigt hustrun framför sig. ”Det syns, att det är henne jag hör samman med”, tänkte han. ”Det finns ingen annan, som har någon makt över mig.”

”Jag vet vad det var, som gjorde, att jag vågade mig på detta företaget”, fortfor han. ”Det var därför, att jag ville vara lika duktig som far. Liksom han förde hem mor från fängelset, så tänkte jag föra hem Gertrud från Jerusalem. Men jag förstår nu, att det inte kan gå för mig som för far. Jag kommer till korta, jag, därför att jag inte har ett så trofast hjärta som han.”

Mot aftonen kom äntligen Gabriel in till Ingmar. Han stannade nere vid dörren, som om det var hans mening att genast gå sin väg.

— Jag hör, att du har frågat efter mig, sade han.

— Ja, sade Ingmar, det är så, att jag ska resa min väg.

— Jag vet, att det nu är avgjort, svarade Gabriel helt kort.

Ingmar satt med förband över båda ögonen. Han vände huvudet åt det håll, där Gabriel stod, som hade han önskat se honom.

— Det låter, som om du skulle ha bråttom, sade han.

— Jag har allt en hel del att ställa med. Gabriel tog ett steg mot dörren.

— Det var eljest något, som jag ville fråga dig om.

Gabriel kom tillbaka inåt rummet, och Ingmar återtog:

— Jag undrar om du, Gabriel, skulle ha så mycket emot att fara hem på en månad eller två. Jag tror allt, att din far skulle bli glad att få se dig.


214