— Jag vet inte hur du kommer på en sådan tanke, sade Gabriel.
— Om du hade lust att fara med nu, skulle jag bekosta resan, fortfor Ingmar.
— Jaså, sade Gabriel.
— Ja, sade Ingmar och blev allt ivrigare, jag har tänkt på att jag ville göra Hök Matts den glädjen att få se dig än en gång, innan han dör.
— Du ville visst föra med dig hela kolonien, du, sade Gabriel litet försmädligt.
Ingmar blev alldeles förstummad. Det hade varit hans sista hopp, att han skulle kunna förmå Gabriel att följa med hem. ”Jag tror, att Gertrud skulle komma att tycka om honom, ifall han bara följde med oss”, tänkte han. ”De har samma tro, och de har blivit så vana vid varandra här i kolonien, och så ska det väl göra något till, att han tycker om henne.”
Om ett par ögonblick började dock Ingmar hoppas på nytt. ”Det kanske bara var mitt fel, jag bad honom väl på ett dumt sätt”, tänkte han.
— Nå ja, sade han högt, jag ska ärligt bekänna, att jag ber dig om detta mest för min egen skull.
Gabriel svarade ingenting. Ingmar satt och lyssnade efter svar, men då intet kom, fortsatte han:
— Jag kan inte förstå hur det ska gå för Gertrud och mig på den här svåra resan. Om jag ska gå så här med förbundna ögon, begriper jag inte hur vi ska komma ur och i alla de små roddbåtarna, som för en ut till ångfartygen. Och inte blir det lätt att klättra oppför fallrepstrappor och sådant. Jag är allt rädd, att jag kommer att stiga miste och falla i sjön. Det skulle vara gott att ha en karl med på resan.
— Det har du nog rätt i, sade Gabriel.
— Och inte kan Gertrud förstå sig på att köpa biljetter åt oss.
— Jag håller allt med om att du borde ta någon med dig, sade Gabriel.
— Ja, sade Ingmar glatt, jag tycker, att du borde förstå, att det är tvungen sak, att någon följer med.
