för att bygga en stuga bredvid den där sågen. Han sa, att han har utsett tomtplats på en backe ovanför forsen, där det står ett par stora björkar. Och nu är det den stugan, som jag ser för mig hela kvällen. Jag ser den utan och innan. Jag ser det gröna granriset framför dörren, och jag ser elden, som brinner i spisen. Och när jag kommer hem från sågen, så ser jag en, som står och väntar mig i dörröppningen.
— Det blir visst kallt, Gabriel, sade Gertrud avbrytande. Tycker du inte, att vi ska gå in nu?
— Jaså, nu vill du gå in, sade Gabriel.
Men emellertid rörde de sig inte ur stället, utan sutto kvar bredvid varandra under en lång tystnad, som de mycket sällan bröto.
En gång sade Gertrud till Gabriel:
— Jag trodde, att du, Gabriel, älskade kolonien högre än allt annat och att du inte ville skiljas från den för något i världen.
— Å jo, sade Gabriel, det finns allt något, som jag skulle offra den för.
Gertrud satt åter och funderade, så frågade hon:
— Vill du inte säga mig vad det skulle vara?
Gabriel svarade inte genast, utan efter en lång betänketid och med halvkvävd röst.
— Jag kan ju gärna säga dig det. Det skulle vara, ifall den kvinnan, som jag tyckte om, kom och sa, att hon älskade mig.
Gertrud blev så stilla, att hon knappt vågade andas.
Men fastän ingenting hade blivit yttrat, var det, som hade Gabriel hört Gertrud säga något sådant, som att hon älskade honom, för han började med mycket flytande röst:
— Du ska få se, Gertrud, att nu vaknar kärleken till Ingmar åter opp hos dig. Du har varit ond på honom en tid, därför att han svek dig, men nu, då du har förlåtit honom, kommer du att hålla av honom som förut.
Han höll upp för att invänta svar, men Gertrud satt tyst.
— Det vore förfärligt, om du inte tyckte om honom, fort-
