Gumman fällde ner händerna och blev förfärad.
— Är det en tröst? utbrast hon.
Barbro stod borta vid fönstret och stirrade rätt framför sig.
— Vet du inte om, att det vilar förbannelse över mig? sade hon och försökte göra rösten stadig och lugn.
— Å jo, man kan väl inte gå ut och in i stugan utan att få reda på åtskilligt, sade gumman. Jag har allt hört, att du ska vara en av Sorgbacksfolket.
Det blev inte mer talat på en stund. Gammal Lisa satt och snurrade på sitt hjul. Alltemellanåt kastade hon en blick bort till Barbro, som stod kvar vid fönstret och gång på gång skakade till av en rysning. När en fem minuter hade gått, höll gumman upp med arbetet och gick mot dörren.
— Vart ska du gå? frågade Barbro.
— Det kan jag gärna säga dig. Jag ska gå och finna reda på någon, som kan skriva till Ingmar.
Barbro ställde sig rakt i vägen för henne.
— Du får allt låta vara med detta, sade hon. Innan det brevet är skrivet, ligger jag i Långforsen.
De stodo nu och betraktade varandra. Barbro var stor och stark. Gammal Lisa trodde, att hon ämnade hålla kvar henne med våld. Men med ens brast Barbro i skratt och gick åt sidan.
— Skriv du, sade hon, det gör mig ingenting. Det blir bara så, att jag får göra slut på alltsammans förr, än jag hade ämnat.
— Å nej, sade gumman, som förstod, att hon måste fara varligt med Barbro, då hon var i sådan förtvivlan. Jag ska inte skriva. Jag vill inte driva dig till någon förhastad gärning.
— Jo, skriv! sade Barbro. Det gör varken till eller från för mig. Du förstår väl, att jag måste göra över med mig i alla fall. Inte kan man stå till svars med att låta sådant här elände fortgå till evig tid.
Gumman gick tillbaka till spinnrocken och satte sig att arbeta.
