— Ska du inte gå och ställa om brevet? sade Barbro och gick efter henne.
— Jag undrar om jag kunde få tala med dig ett klokt ord, sade Gammal Lisa.
— Å jo, sade Barbro, det kan du nog få.
— Jag tänker som så, sade Gammal Lisa, att jag kan lova dig att hålla allt detta hemligt, men då ska du gå in på att inte göra något ont varken åt dig själv eller barnet, förrän vi är säkra på att det blir sådant, som du väntar.
Barbro stod och betänkte sig.
— Vill du lova, att du ger mig fria händer efteråt?
— Ja, sade gumman, efteråt ska du få göra vad du vill, det lovar jag dig.
— Å, jag tycker, att jag lika gärna kan göra slut på mig med detsamma, sade Barbro och såg liknöjd ut.
— Jag trodde, att du nu mest av allt önskade, att Ingmar skulle få ställa till rätta det, som han har gjort illa, sade gumman, men därav blir väl ingenting, om han får sådana nyheter.
Barbro ryckte till och tog sig åt hjärtat.
— Det ska få bli som du vill, sade hon, men detta är ett tungt löfte. Du får allt noga tänka på att du inte sviker mig.
Detta avtal blev väl hållet. Gammal Lisa förrådde intet, och Barbro tog sig efter detta så noga i akt, att ingen anade vad som förestod henne. Hon hade lycka med sig däri, att det blev tidig vår. Snön smälte bort ur skogen redan i april. Barbro lät driva en del boskap upp till fäboden, som låg långt borta i ensamma ödemarken, så snart som det fanns ett grönt strå för den att leva på. Hon och Gammal Lisa följde med dit upp för att sköta den.
Så blev ett barn fött i slutet av maj. Det var en gosse, och han såg vida sämre ut än det barn, som Barbro födde förra våren. Han var både liten och klen och skrek ständigt. När Gammal Lisa visade honom för Barbro, log denna bittert.
— Du hade inte behövt tvinga mig att leva för det här barnets skull, sade hon.
— Inte kan någon se på en sådan liten en vad han ska bli till, sade gumman.
228
