— Nu får du komma ihåg, att du håller ditt löfte och lämnar mig fria händer, sade Barbro med hård röst.
— Ja, sade gumman, men jag ska först veta, att han är blind.
— Du kan ju låtsa, att du inte ser vad detta är för ett barn, sade Barbro.
Barbro var själv klenare än förra gången. Hela första veckan var hon så svag, att hon inte kunde komma ur sängen. Barnet låg inte i stugan, utan gumman hade det undandolt i en av de små ladorna, som stodo på fäbodvallen. Hon pysslade om det både natt och dag, gav det getmjölk att dricka och höll det med stort besvär vid liv. Ett par gånger om dagen kom hon in med det i stugan. Då vände sig Barbro mot väggen för att slippa se det.
En dag stod Gammal Lisa vid det lilla fönstret i fäboden och såg ut. Barnet höll hon på armen, det skrek som vanligt, och gumman stod och tänkte på hur litet och ynkligt det var.
— Se, se, sade hon då plötsligt och böjde sig framåt för att se bättre, här kommer vandrare till gårds! Ögonblicket därefter var hon med gossen borta hos Barbro, Du får ta barnet så länge. Jag ska gå ut till dem, som kommer, och säga, att du ligger sjuk i stugan och att de inte ska gå in. Hon lade barnet i sängen, och Barbro lät det ligga utan att röra vid det. Hela tiden skrek det så mycket det orkade. Gammal Lisa kom tillbaka inom ett ögonblick.
— Det här barnet skriker så, att det hörs över hela skogen, sade hon. Om du inte kan få det att tiga, så är det väl omöjligt att hålla folk ovetande om att det finns till. Hon ut igen efter detta, och Barbro visste sig ingen annan råd än att lägga barnet till bröstet.
Gumman stannade ute en god stund. När hon kom tillbaka, sov barnet, och Barbro låg och betraktade det.
— Du behöver inte vara rädd, sade Gammal Lisa. De har ingenting hört, de tog av åt annat håll.
Barbro såg på henne med en tung blick.
— Nu tycker du allt, att du har gjort det bra, sade hon.
