tröttad. Barbro steg upp och gick ut ur fäboden, men hon vände på tröskeln.
— Du får nog med hjälp sedan i sommar, sade hon. Under de här dagarna vill jag inte gå ifrån honom.
Alltsom Barbro lärde sig att mer och mer älska barnet, sade hon sig själv, att den största barmhärtighet, som hon kunde visa det, vore att fullfölja sitt första uppsåt. Det var hela tiden svagt och sjukligt. Det tilltog knappast i storlek, utan var nästan lika litet, som när det först kom till världen. Och allra mest bekymrade det henne, att dess ögon alltid voro svullna och rödkantade. Det gjorde knappast ett försök att lyfta ögonlocken.
Det föll sig så, att Gammal Lisa en dag började tala om hur gammalt barnet var.
— Nu, Barbro, är gossen redan tre veckor, sade hon.
— Nej, sade Barbro häftigt, inte förrän i morgon.
— Jaså, sade gumman. Ja, jag räknar väl miste då, men nog vill jag minnas, att han var född på en onsdag.
— Jag tycker, att du kunde unna mig att vara med honom än en dag, sade Barbro.
När Garmmal Lisa klädde sig nästa morgon, sade hon till Barbro:
— Det är ont om bete för korna här i närheten. Jag ska driva dem ett stycke längre neråt skogen. Vi kommer nog inte hem före kvällen.
Barbro vände sig häftigt mot henne och tycktes ämna säga något, men knep ihop läpparna och teg.
— Ville du något? frågade gumman. Det föreföll henne, som om Barbro hade haft lust att be henne stanna hemma. Därav blev dock ingenting.
På kvällen kom gumman sakta hemdrivande med boskapen. Hon gick och lockade på korna, som togo omvägar till höger och vänster och stannade, så snart de sågo en grön tuva. Gumman blev otålig. Hon gick och smågrälade på de envisa djuren.
— Å ja, sade hon till sist. Det är inte värt, att du är så ivrig, du Lisa. Du kommer väl hem tids nog till det, som väntar dig.
232