Nu var det Barbro, som skyndade att svara.
— Han är en månad.
Karlen var ogift och förstod sig inte mycket på barn. Han kunde inte se, att Barbro bedrog honom. Han blickade helt förskräckt på henne, som satt där alldeles lugn.
— Jaså, han är bara en månad, sade han.
— Ja, svarade Barbro på sitt stillsamma sätt. Karlen blev röd och förvirrad, så gammal han var, men Barbro såg ut, som om saken inte rörde henne. Han märkte väl, att Gammal Lisa gjorde varnande tecken åt Barbro, men denna satt med stolt upplyftat huvud och frågade alls inte efter henne. ”Den där gamla är inte rädd för att ljuga”, tänkte han, ”men på Barbro kan man se, att hon anser sig för god till sådant.”
Nästa morgon tog han Barbros hand och tryckte den trovärdigt.
— Jag ska nog tiga, sade han.
— Ja, det räknar jag på, sade Barbro.
— Aldrig kan jag förstå vad som kom åt dig, Barbro, sade gumman, så snart han var gången. Varför ljuger du på dig själv?
— Jag hade inte annat att göra, sade Barbro.
— Och du tror, att Krämar-Johannes tiger med en sådan sak!
— Det är inte meningen, att han ska tiga.
— Är det meningen, att folk ska tro, att det här barnet inte är Ingmars?
— Ja, sade Barbro, nu är det ju omöjligt att dölja längre, att det finns till. Det är intet annat att göra än att låta dem tro detta.
— Och det tänker du, att jag ska gå in på? sade gumman.
— Du får väl gå in på det, om du inte vill, att en sådan här fåne ska bli arvinge till Ingmarsgården.
I mitten av september brukade alla de, som hade suttit i fäbodar under sommaren, vända om hem. Barbro och Lisa foro då också ner till Ingmarsgården. De märkte genast, att nyheterna om Barbro hade spritt sig kring hela bygden. Hon sökte inte heller numera hålla hemligt, att hon hade barnet, men hon var mycket rädd, att någon skulle få se det.
236
