Hon gömde alltid undan det i kammaren innanför brygghuset hos Gammal Lisa. Hon tyckte sig inte kunna uthärda, att någon skulle kasta blickarna på det och se, att det var sjukt och aldrig skulle bli en riktig människa.
Det var helt naturligt, att Barbro denna höst blev mycket klandrad och missaktad. Människor brydde sig inte om att dölja vad tankar de hade om henne, och Barbro blev snart så skygg för dem, att hon aldrig ville lämna hemmet. Men även gårdsfolket visade sig annorlunda mot henne än förut. Drängar och pigor gjorde elaka häntydningar, så att hon hörde det, och hon hade svårt för att få dem att lyda.
Härmed tog dock ett brått slut. Stark Ingmar hade bott nere vid gården och regerat den som husbonde, medan Ingmar vistades i främmande land. Han fick en dag höra, att en av drängarna gav Barbro ett ohövligt svar, och han slog karlen för örat, så att han tumlade mot väggen.
— Du ska få flera av det slaget, om jag hör sådant en gång till, sade gubben.
Barbro såg förvånad på honom.
— Du ska ha mycken tack, sade hon.
Han vände sig om, och det var ingen blid blick han gav henne.
— Det är ingenting att tacka för, sade han. Men så länge som du är matmor på Ingmarsgården, ska jag nog se till, att folket visar dig aktning och lydnad.
Något längre framåt hösten kom bud från Jerusalem, att Ingmar och Gertrud voro avresta från kolonien. ”Kanske äro de redan hemma, då dessa rader nå till er”, stod det i brevet. När Barbro fick höra detta, kände hon det först som en stor lättnad. Nu var hon säker om att Ingmar skulle fullfölja skilsmässan, och då hon väl hade blivit fri, så behövde hon inte en dag längre gå och bära på den tunga börda av missaktning, som nu tyngde henne.
Men fram på dagen, då hon gick i sina sysslor, ville tårarna gång på gång tränga fram i hennes ögon. Det var dock hjärtslitande, att allt var slut nu mellan henne och Ingmar. Så otroligt tomt, att de två inte skulle ha något mer att göra med varandra.
