hem från en lång resa. Det var nätt och jämnt, att hon kunde låta bli att skratta, fastän de voro i kyrkan. Hon tycktes ha fått tillbaka det humöret, som hon hade i sin barndom.
— Nu ska vi sjunga, mor, som vi gjorde förr i världen, viskade Gertrud och stämde in i sången. Mor Stina försökte också. Hon hade ingen röst kvar att sjunga med, men hon sjöng ändå, och hon tyckte, att rösten kom tillbaka. Den blev starkare för var ton hon tog.
Skolmästarns hustru ville inte bära sig illa åt i kyrkan, utan försökte att bara tänka på de Guds orden, som hon sjöng. Men hon kunde inte hjälpa det. Hon måste gång på gång vända på huvudet och se på Gertrud. Å nej, det var visst inte något fel på henne! Nog var hon vid sina sinnens rätta bruk. Glad och lycklig var hon också och vackrare än någonsin.
— Mor, ni ska sjunga och inte bara se på mig, sade Gertrud och böjde sig långt framåt för att dölja hur roligt hon hade åt modern.
Men Barbro och de andra, som sutto i bänkarna bakom mor Stina, märkte, att för varje gång, som hon kastade en sidoblick på Gertrud, rätade hennes rygg upp sig en smula. När det led mot slutet av gudstjänsten, satt hon nästan alldeles rak i bänken.
Barbro gjorde knappast något försök att följa med i sången. För då Gertrud hade kommit in i kyrkan, så var väl Ingmar också att vänta. Och hon satt och lyssnade efter om inte hans tunga steg snart skulle ljuda på gången.
På manssidan i kyrkan satt ytterst i en bänk Hök Matts Eriksson. Han såg lika snäll och vänlig ut som vanligt, och han hade inte åldrats synnerligen mycket. Alla i kyrkan hade sett glada ut, när Gertrud kom och satte sig bredvid sin mor, men Hök Matts, som annars var så glad åt andras lycka, såg bara dyster ut och nästan vände ryggen till dem. För det gick ett svärd igenom Hök Matts’ själ, då han såg dem. ”Storms de är lyckliga”, tänkte han. ”De har fått igen sin dotter från de förlorades land, men till mig kommer ingen tillbaka.” I detsamma hov han upp sin röst och
