kunde ingen se dem. Då kunde inte Ingmar styra sig längre, han tog och slog armarna om Barbro och tryckte henne hårt intill sig.
— Nej, nej, vad menar du? ropade hon och sökte att göra sig lös.
— Jag menar … Jag menar, att jag inte ska gifta mig med Gertrud. Hon vill inte ha mig. Hon tycker om Gabriel.
— Å nej, det är väl inte sant! Det gick åter risslande strömmar av lycka genom Barbro. Men så ryckte hon sig lös, för hur tungt det än var henne, så kände hon, att det inte var rätt mot Ingmar att låta honom förena sitt liv med hennes. Det är väl mer än detta, som står mellan oss.
— Det bryr jag mig inte om. Tror du, att jag vill avstå från dig för några barnsagors skull!
Barbro blev blek som döden. Hon förstod, att det gavs endast ett sätt att jaga bort honom.
— Frågar du inte heller efter, att jag har fått ett barn, medan du har varit borta?
— Det hänger inte så ihop med den saken, som du vill låta folk tro.
— Jaså, det tror du.
— Du har satt ihop det där för att hålla mig borta ifrån dig. Men jag känner dig, jag. Om inte det barnet vore mitt, låge du nu på sjöbotten.
— Det var inte långt ifrån, ska jag säga dig.
— Ljug inte på dig själv, Barbro! bad han, och nu skalv rösten av oro. Ljug inte!
— Jag ljuger inte, sade hon med sträv röst. Hon förde undan hans arm, som nu inte gjorde motstånd, och gick in i huset.
Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga plågor, men hjärtat slog svagt, och han kände för varje ögonblick större svårighet att andas. ”Nog är det visst och sant, att jag ska dö denna dag”, tänkte han.
Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig. Han knäppte en och annan ton helt svagt på strängarna och tyckte sig då höra hela låtar och visor. När doktorn och kyrkoherden kommo, lade han fiolen åt sidan och talade
