liksom urskuldande. Du minns nog, att Stor Ingmar lovade mig, att jag skulle få komma till honom, så snart som du vände åter från vallfarten.
Ingmar satte sig på sängkanten. Gubben låg och strök hans hand, men han sade intet mer på en lång stund. Man såg, att döden närmade sig. Han blev alltmer blek, och andedräkten kom som ett tungt väsande.
Så gick Barbro ur rummet, och då började han fråga ut Ingmar.
— Kommer du väl hem? sporde han och såg skarpt på honom.
— Ja, sade Ingmar lugnt och klappade honom över handen. Jag har gjort en god resa.
— Här har blivit sagt, att du skulle ha Gertrud med dig hem?
— Ja, hon är med hem, och hon ska gifta sig med Gabriel, som är son till Hök Matts.
— Är du nöjd med detta, du Ingmar?
— Det är jag fullt nöjd med, svarade Ingmar med fast röst.
Gubben såg forskande på honom. Han skakade på huvudet. Det tycktes vara mycket i detta, som han inte kunde förstå.
— Hur är det med ditt öga? sade han.
— Det har jag mistat i Jerusalem, sade Ingmar raskt.
— Är du nöjd med den saken ock? frågade gubben.
— Du vet nog, Stark Ingmar, att Vår Herre vill ha något i pant av den, som han ska ge en stor lycka.
— Har du fått en stor lycka, du då?
— Ja, sade Ingmar, jag har fått ställa till rätta det, som jag gjorde orätt.
Den döende började vrida och vända sig i sängen.
— Har du nu plågor? frågade Ingmar.
— Nej, jag har oro, sade gubben.
— Du ska tala om för mig vad det är.
— Du ljuger väl inte för mig, Ingmar, för att jag ska få en lugn hädanfärd? sade gubben med stor ömhet.
Ingmar blev tagen med överraskning. Han förlorade sitt lugn och bröt samman i en snyftning.
