honom, då han dog. När han tänkte på detta, blev han mycket vek till sinnes.
— Ser du, Stor Ingmar, du är vida förmer än jag, viskade han, ty han förstod nog, att hans ungdomsvän inte var långt borta ifrån honom i denna stund. Kyrkoherden och doktorn är här, och din bonad ligger nu bredd över mig, men något litet barn, som sitter nere vid sängbrädet, kan jag inte få fatt på.
Knappt var detta sagt, förrän han hörde, att någon svarade honom.
— Här finns nog ett barn i gården, mot vilket du kunde öva en god gärning i din sista stund.
När Stark Ingmar hörde detta, började han småle för sig själv. Han tyckte sig genast förstå vad det var han hade att göra. Med en röst, som nu hade blivit mycket svag, men ändock var fullt tydlig, började han beklaga, att kyrkoherden och doktorn fingo vänta så länge på att han skulle dö.
— Men eftersom kyrkoherden ändå sitter här, sade han, så vill jag tala om, att här finns ett odöpt barn i huset, och jag tänkte fråga om inte kyrkoherden kunde vara god och döpa det, medan han väntar.
Det var tyst förut i rummet, och än tystare blev det efter detta. Men så sade kyrkoherden:
— Detta var en god tanke av dig, Stark Ingmar. Det borde vi andra ha ordnat med för länge sedan.
Barbro reste sig upp alldeles bestört.
— Å nej, det ska vi väl inte göra nu, sade hon. Hon hade alltid tänkt sig, att när gossen skulle döpas, måste hon tala om vems barn han var, och hon hade uppskjutit dopet fördenskull. ”Bara jag blir riktigt skild från Ingmar, ska jag låta döpa honom”, hade hon tänkt. Nu blev hon så förskräckt, att hon inte visste till sig. Hon hade inte klart för sig hur hon borde handla nu, då Ingmar inte skulle gifta sig med Gertrud.
— Du kunde låta mig få den glädjen att göra en god gärning i min sista stund, sade Stark Ingmar och använde samma ord, som han nyss hade tyckt sig höra.
— Nej, det kan inte ske, sade Barbro.
