med små stentavlor. Men han stannade inte förrän utanför Sionssystrarnas kloster i närheten av Ecce-Homobågen, där Pilatus visade Kristus för folkmassan. Här slängde han ner korset i gatan som en börda, den han aldrig mer skulle behöva lyfta, och bultade på klosterporten med tre starka, pockande slag. Innan ännu någon hade hunnit öppna, hade han ryckt törnekronan av huvudet, och ibland var han så viss på sin sak, att han kastade den till en av de hundar, som hade sin sovplats i närheten av klostret.
Där inne i klostret kände man till hans bultning. En av de fromma systrarna öppnade portluckan och stack ut till honom ett litet runt bröd.
Härvid råkade han i en förfärlig vrede. Han tog inte emot brödet, utan lät det falla ner på gatan. Han stampade i marken och upphävde vilda skrik av förtvivlan. En lång stund stod han kvar utanför porten. Äntligen återfick han sitt utseende av tålmodigt lidande. Han böjde sig ner efter brödet och åt upp det med rovgirig hunger. Han sökte reda på törnekransen, och han lyfte åter upp korset.
Endast ett par ögonblick senare stod han i strålande förväntan utanför det lilla kapell, som kallas Sankta Veronikas hus, och nedtyngd av missräkning vandrade han därifrån. Han gick hela gatan uppför från station till station, väntade med samma visshet sin befrielse vid kapellet, som betecknar läget för Rättvisans port, genom vilken Jesus lämnade staden, och vid platsen, där frälsaren talade till Jerusalems kvinnor.
När han sålunda hade tillryggalagt Kristi lidandes väg, hände honom någon gång, att han kom in på den trånga gården till den heliga gravens kyrka. Men här lade inte den stackars korsbäraren ner sin börda, här ryckte han inte törnekronan från huvudet. Så snart han varseblev den dystra, grå fasaden, vände han sig bort och flydde. Den gamle botgöraren tycktes vara övertygad om att på detta enda ställe skulle han omöjligt kunna finna vad han sökte.
Det var på kvällen den dagen, då Birger Larsson hade
blivit begraven. Alla, som hörde till kolonien, både de
22