Nu lade även doktorn sitt ord till förmån för att gubben skulle få sin vilja igenom.
— Jag är säker på att Stark Ingmar skulle andas en smula bättre en stund, om han finge annat att tänka på än detta, att han snart ska dö.
Barbro tyckte, att hon var som slagen i kedjor av att de bådo henne om detta i ett rum, där en man höll på att dra sin sista suck. Hon sade svagt jämrande:
— Ni måtte väl begripa, att detta inte kan gå för sig.
Kyrkoherden gick fram till Barbro och sade allvarsamt:
— Det förstår du väl, Barbro, att ditt barn måste bli döpt.
— Ja, men det är alltför svårt nu i dag, viskade hon tillbaka. Jag ska komma till prästgården med barnet i morgon. Inte kan det gå an att döpa det nu, då Stark Ingmar ska dö.
— Du ser väl, att det skulle vara en glädje för Stark Ingmar, sade kyrkoherden.
Ingmar hade allt hittills suttit tyst och orörlig. Men han hade blivit förfärligt upprörd, när han såg Barbro så förödmjukad och olycklig. ”Detta är gruvligt svårt för en, som är så stolt som hon”, tänkte han. Han kunde rakt inte tåla, att den människa, som han hade älskat och ärat mer än någon annan, utsattes för skam och vanheder.
— Du ska allt låta detta förslag falla, sade han till Stark Ingmar. Det är för svårt för Barbro.
— Vi ska nog göra det lätt för Barbro, om hon bara vill gå efter barnet, inföll kyrkoherden.
— Å nej, å nej, det är alldeles omöjligt, sade Barbro och tänkte blott på vad hon skulle finna ut för att få dopet uppskjutet.
Stark Ingmar satte sig nu upp i sängen och sade med vikt på orden:
— Det ska ligga dig tungt på hjärtat i alla dina dagar, Ingmar, om du inte lagar så, att min sista önskan blir uppfylld.
Ingmar reste sig då genast. Han gick fram till Barbro, böjde sig ner över henne och viskade:
— Det vet du väl, Barbro, att den, som är gift, inte behöver sätta opp något annat namn än sin mans på dop-
256
