Hon fattade nu hans ena hand med ett hårt grepp.
— Lovar du mig, att jag ensam får ta vård om barnet?
— Ja, sade Ingmar, du ska få det som du vill. Gammal Lisa har berättat oss om hur du har kämpat för det barnet. Ingen kan ha hjärta att beröva dig det.
Hon såg förundrad på honom. Hon kunde inte rätt fatta, att allt, som hon hade fruktat för, på en gång var upplöst till intet.
— Jag trodde, att du skulle bli alldeles omedgörlig, om du fick veta sanningen, sade hon. Men jag är dig mer tacksam, än jag kan säga. Jag är glad, att vi skils i vänskap, så att vi kan få tala samman i frid, när vi någon gång råkas.
Det flög ett leende över Ingmars ansikte.
— Jag tänker mycket på om du inte nu vill låta skilsmässan gå tillbaka, sade han.
När Barbro såg, att han smålog, blev hon uppmärksam. Hon hade aldrig sett Ingmar sådan. Hela ansiktet var förvandlat. Hon tyckte, att något förklarade de grova dragen, så att han var riktigt vacker att se på.
— Vad är det, Ingmar? frågade hon. Vad har du för planer? Jag hörde, att du kallade gossen Ingmar. Vad var det för mening med det?
— Nu ska du få höra något märkvärdigt, Barbro, sade Ingmar och tog hennes händer. Så snart som Gammal Lisa hade berättat oss hur ni hade haft det i skogen, bad jag doktorn, att han skulle se på barnet. Och doktorn fann inget fel på det. Han säger, att det är litet för sin ålder, men det är alldeles friskt och har förstånd som andra barn.
— Tycker inte doktorn, att det ser fult och besynnerligt ut? sade Barbro andlöst.
— Jag är allt rädd för att barnen i vår släkt inte brukar vara vackrare, sade Ingmar.
— Tror han då inte heller, att det är blint?
— Doktorn kommer allt att skratta åt dig, Barbro, så länge han lever, därför att du kunde inbilla dig något sådant. Han säger, att han ska skicka hit ögonvatten, som du kan tvätta gossen med. Och om en vecka ska han ha lika klara ögon som andra barn.
