Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/264

Den här sidan har korrekturlästs

Barbro gick hastigt fram mot lillkammarn. Ingmar vinkade henne tillbaka.

— Du kan inte få barnet nu, sade han. Stark Ingmar bad, att vi skulle lägga det på sängen hos honom. Och nu säger han, att han har det lika bra som far. Han vill nog inte skiljas från barnet, förrän han dör.

— Nej, jag ska inte ta gossen från honom, sade Barbro. Men jag får lov att själv tala med doktorn.

När hon kom tillbaka, gick hon förbi Ingmar och stannade framme vid fönstret.

— Jag har frågat doktorn, och jag vet nu, att det är sant. Hon sträckte upp armarna mot himlen. Det var, som en fångad fågel återfår friheten och lyfter vingarna. Du, Ingmar, vet inte vad olycka vill säga, sade hon. Ingen vet det.

— Barbro, sade Ingmar, får jag nu tala med dig om vår framtid?

Hon hörde honom inte. Hon hade knäppt sina händer och började tacka Gud. Hon talade med låg och upprörd röst, men Ingmar kunde väl höra henne. All den sorg, som hon hade känt över sitt vanlottade barn, anförtrodde hon nu åt Gud, och hon tackade honom, därför att hennes barn skulle få bli som alla andra, därför att hon skulle få se honom leka och springa, därför att han skulle få gå i skola och lära läsa, därför att han skulle få bli en stark yngling, som skulle föra yxan och följa efter plogen, därför att han skulle kunna vinna en hustru och bo som husbonde på den gamla gården.

När hon hade tackat Gud för detta, gick hon fram till Ingmar och sade med ett strålande ansikte:

— Jag vet nu varför far sa, att Ingmarssönerna var det bästa folket i bygden.

— Det är därför, att Gud har större barmhärtighet med oss än med andra, svarade Ingmar. Men nu, Barbro, vill jag tala med dig — — —

Barbro avbröt honom.

— Nej, det är därför, att ni inte ger er till tåls, innan ni blir förlikta med Vår Herre, sade hon. Vad skulle det ha blivit av mitt barn, om det inte hade haft dig till far?


260