gamla Gordonisterna, som hade bott i Jerusalem i snart fjorton år, och svensk-amerikanarna, som hade farit över med Hellgum, och de nykomna dalbönderna hade varit församlade till aftongudstjänst, men för hettans skull hade de inte kunnat hålla den inomhus, utan de hade flyttat ut stolar på takterrassen utanför församlingssalen och talat och sjungit under bar himmel.
När gudstjänsten var slut, hade de andra gått till sina sysslor, men dalfolket hade blivit sittande kvar, därför att de inte tyckte, att det var passande att företa sig något på en begravningsdag. De sutto på sina stolar raka och högtidliga, och det var nästan alldeles tyst ibland dem. Birger hade efterlämnat hustru och åtta barn, och de sutto där och småsnyftade. Till dem sade en och annan ett par ord då och då för att påminna dem om att de inte behövde vara bekymrade för sin framtid.
— Det är inte så med er som med änkor och faderlösa ute i världen, sade de till dem. Ni får det lika bra som förut. Ni har nu mer än hundra bröder och systrar, som tar hand om er.
Solen gick ner, medan de sutto där, och sedan mörknade det hastigt, så att måne och stjärnor blevo synliga. Men det strök ingen kylande vind fram över bergen denna kväll, utan hettan och kvalmet fortforo. Det hade varit olidligt varmt förut på dagen, och flera av dalfolket kände feberrysningar ila genom kroppen. De började tro, att det skulle gå med dem alla som med Birger Larsson, och när de sutto i mörkret och tystnaden, undrade de vad Guds mening var med att sända dem ut till detta land, om de inte skulle kunna leva där.
Allt annat här ute hade varit mycket bättre, än de hade vågat vänta. De hade trott, att de skulle möta endast svårigheter och försakelser, men i stället föreföll det, som om kolonisterna här ute voro välmående och hade det bra ställt för sig. Utom det stora huset utanför Damaskusporten, där de hade församlingssal och matrum och kök och tvättrum, och där dessutom de förnämsta dalbönderna hade fått var sitt stora, präktiga rum för sig och sin familj, hyrde kolo-
