nisterna tre hus inne i Jerusalem. Två av dessa användes till bostäder, men det tredje brukades till skolhus. Det hade inte varit en liten glädje för dalfolket att finna, att kolonien hade en alldeles förträfflig skola, där deras barn skulle få bättre lärdom, än de hade kunnat ge dem hemma.
Dalbönderna hade knappt hunnit med annat än att packa upp sina saker och få ordning i sina rum, men karlarna hade märkt, att det fattades en del bohag och möbler, och de hade börjat tala om att de skulle göra sig hyvelbänkar och snickra ihop stolar och bord och sängar och diskbänk och köksskåp och annat, som behövdes. De hade också hört kvinnfolken tala om att det var svårt att få ordentligt bröd i den där österländska bakugnen, som fanns i huset, och de funderade på att mura om den. Och på samma sätt som karlarna hade deras hustrur börjat tänka på vad gagn de skulle kunna göra i kolonien. Det såg ut, som om det inte skulle bli ont om sysselsättning för dem heller.
De gamla Gordonisterna hade sitt egentliga arbete med att sköta skolan och att gå omkring till sjuka och hjälpa fattiga, och de fortsatte med detta alltjämt. Medan de ännu voro ensamma, hade de lejt till alla sysslor, men sedan svensk-amerikanarna hade kommit, hade dessa åtagit sig köksbestyren. Det var inte litet göra. De hade att sörja för en hundratjugu personer dag ut och dag in. Men det var, som om de hade glömt allt annat utom att laga mat och tvätta kläder. Nu ville dalkvinnorna ta på sin del att väva och sy det, som behövdes. De skulle med det snaraste sätta upp sina vävstolar och väva kläder, mattor, handdukar och fint duktyg, för vart skulle det bära åstad, om man skulle nödgas köpa allt sådant för så mycket folk, som de voro?
Men det, som var ännu bättre än detta att tänka på, det var den stora kärlek och den glädjefulla välkomst, som de hade mött i kolonien. De kunde ännu inte tala med de gamla Gordonisterna, men de märkte väl, att dessa gjorde allt, vad de förmådde, för att nykomlingarna skulle känna sig hemmastadda och lyckliga. Och svensk-amerikanarna vittnade om dem, att de aldrig hade råkat bättre folk. De voro färdiga att hjälpa, närhelst de kunde, aldrig sade de ett ovänligt
24
