ord, och aldrig visade de, att de tyckte sig vara förmer än bönderna, som de hade förenat sig med. Ingen ville behålla något ensamt för sig, utan vad en ägde, ägde alla. Och det var en sådan glädje över dem. De lekte som barn själva, och deras barn voro, som de, modiga och sorglösa och lekfulla.
Det yppersta av allt i dalböndernas ögon var ändå, att de voro i Guds stad Jerusalem. De hade inte trott, innan de kommo hit, att det kunde vara så ljuvt att vistas på de ställen, där Jesus hade vandrat. Men det var att liksom ständigt se honom för sina ögon, de påmindes jämt om honom. Det låg en salighet över livet, såsom det måste ha varit bland de skaror, som följde frälsaren, när han vandrade på jorden, och övergåvo allt för att få leva av hans ord.
Allt hade slagit väl ut, om inte detta hade varit, att de inte tycktes kunna leva i det Heliga landet. De tyckte, att varje munfull luft, som de insögo, var full av gift. Vad var Guds mening? Hade han fört dem till att se gryningen av ett nytt, härligt liv endast och allenast för att låta dem dö?
Medan bönderna sutto med dessa tankar och dessa frågor, reste sig helt hastigt skolmästarns Gertrud med ett högt utrop.
— Ser ni honom? frågade hon, under det att hon höll sina blickar riktade söder ut i riktning mot Jerusalem och samtidigt var så bestört, att hon måste hålla om stolstyret för att inte falla.
Själva staden Jerusalem syntes inte från kolonien, därför att några kullar lågo hindrande i vägen. Det är många, som tro, att en av dessa kullar är det verkliga Golgata, och att det är med orätt, som man anser, att det har legat på den plats, där den heliga gravens kyrka nu reser sig.
Och nu såg Gertrud en gestalt stå på toppen till just den kullen. Hon såg honom tydligt mot den månljusa himlen. Det var en man, som bar en lång livklädnad, som hade en törnekrona på sitt huvud och höll ett stort kors upprätt bredvid sig.
Allt dalfolket blickade åt samma håll som hon och såg samma syn. De flesta reste sig och skyndade fram till balustraden för att se bättre, men några blevo stående, som om synen alldeles hade överväldigat dem. Och det, som de sågo,
