upplöste sig inte till en drömbild. Mannen med törnekronan och korset stod tydligt skönjbar där uppe på den kullen, som tros vara den rätta korsfästelseplatsen. Han blev övernaturligt stor i det gröngråa månskenet, och det var nog ingen av dalbönderna, som trodde, att det, som de sågo, var något jordiskt och verkligt.
Men Hellgum, som också hade suttit ibland dem, skyndade sig nu att upplysa dem om vem det var, som stod på kullen.
— Det där är en vansinnig stackare, sade han. Jag har redan sett honom här i Jerusalem många gånger. Han tror, att han bär Kristi kors och att han måste släpa på det, tills han har funnit någon, som vill bära det i hans ställe.
Det var, som om ingen hade hört eller velat höra på vad Hellgum sade. Allas blickar hängde fast vid mannen på kullen. Han hade visat sig för dem på ett sådant sätt, att de hade svårt att överge tanken, att det var något underbart med hans framträdande.
Bullret, som de hade åstadkommit, när de hade skyndat fram till takkanten, måste ha hörts ända upp till korsbäraren. De sågo hur han vände sitt ansikte mot dem och betraktade dem. Därpå grep han ivrigt efter sitt kors, hängde det över ena skuldran och började stiga utför branten. Det hördes hur han stönade under sin tunga börda och hur korset skrapade mot den steniga marken.
Hellgum fortfor att berätta för dem hur den vansinnige varje dag brukade genomströva Jerusalem och hur han skyndade emot varje mötande, i ständig förhoppning att han skulle råka den, som skulle avlösa honom. Men dalfolket tog inte sina blickar från korsbäraren.
För ett ögonblick försvann han bland kullarna, men strax efteråt syntes han nere på vägen, som förde till kolonien.
— Han kommer hit, han kommer hit! sade några, och deras röster ljödo upprörda, som om de ännu inte hade fått klart för sig, att det inte var Kristus, som kom vandrande där nere.
— Ja, han gör så, sade Hellgum. Så snart han ser någon, kommer han framstörtande, men han vänder strax, när han märker, att det inte är den rätte.
26
