— Jag undrar hur han kan veta vem som är den rätte, sade Gertrud.
— Det vet ingen, svarade Hellgum, och det vet han väl inte själv heller.
Korsbäraren kom närmare, och de sågo nu tydligt hur stort hans kors var och hur mycken möda han hade att släpa det med sig.
— Å, den stackaren! sade kvinnorna i innerlig medömkan. De sträckte armarna neråt, och man såg på dem, att de hade velat skynda ner från taket för att hjälpa honom med hans börda.
Men när han stod alldeles framme vid huset, blev det full stillhet ibland dem, för sådan, som de sågo honom, var han en så trogen bild av det heligaste de visste, att det kom en förlamande andakt över dem. De kunde bara avvakta vad han skulle göra. Och korsbäraren stod stilla och såg upp till dem i väl ett par minuters tid. Takterrassen låg inte högt över vägen, månskenet lyste klart på dalfolkets ansikten, och han torde väl rätt tydligt ha urskilt deras trovärdiga, allvarsamma drag.
Äntligen satte han sig åter i rörelse.
— Nu har han sett oss, sade Hellgum, nu ska ni få se hur brått han får att gå sin väg.
Men korsbäraren skyndade inte sin väg. Han gick i stället än närmare huset. Han lyfte korset av skuldran och stödde det mot väggen, och likaledes tog han törnekronan av huvudet och hängde den på ena korsarmen.
En minut senare såg dalfolket, att han gick bortåt vägen med rak rygg och lätta steg, befriad från sin börda.
Då dalbönderna förstodo, att han hade lämnat sin börda utanför deras hem, sade de inte ett ord. Men några tryckte hårt händerna på dem, som stodo bredvid dem, och ett par fingo tårarna i ögonen. Det kom en ljusning över de flesta ansikten, som nästan gjorde dem vackra. De hade fått svar på sina frågor. Det var inte för att dö och inte för att leva, utan endast och allenast för att bära Kristi kors, som de voro hitkomna. Det var det enda, som de behövde veta.
