Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs

När Eliahu hade varit främlingsförare i något mer än ett år, kom ett sällskap amerikanska turister till Palestina. De voro alla från Chicago, och de voro inte främlingar för varandra, då de började resan, utan nära förbundna och goda vänner. De voro inte heller några rika dagdrivare, som endast reste för att söka förströelse, utan enkelt och borgerligt folk, som ville lära känna landet, där deras frälsare hade levat. De mest framstående ibland dem voro en advokat Edward Gordon och hans hustru. Vidare fanns det en ung läkare och hans syster, ett par lärarfamiljer, i allt en femton personer. De ville rida genom hela Palestina och se alla de heliga orterna, sedan ämnade de vända tillbaka till sitt land.

Det kom på Eliahus lott att bli förare för dessa amerikanare. Han sörjde för allt, vad de behövde, skaffade hästar, sadlar, tält, tjänare, matvaror och all nödig utrustning. Under resan lagade han, att deras måltider alltid stodo färdiga, när de kommo till viloplatserna, valde de bästa vägarna och gjorde sin sak så väl, att de fingo resa från Hebron till Tiberias, utan att det hände dem ett missöde. Han hade aldrig gjort sig så mycken möda med någon resandekaravan, men han ansträngde sig inte på detta sätt för att vinna en stor belöning av amerikanarna, utan därför att han hade kommit att älska dem.

Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådana som dessa. De uppträdde mycket enkelt, och Eliahu trodde inte, att de i sitt eget land innehade några höga värdigheter eller njöto något stort anseende, men han kände ändå den allra största vördnad för dem. Han tyckte, att det låg något av den glans och myndighet över dem, som tillkommer sådana, som äro födda att styra över människor. Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord varken till varandra eller till den lägsta av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det rådde en sådan glädje och ett sådant friskt mod ibland dem, att Eliahu mången gång sade till sig själv: ”Ack, att alla resande vore som dessa! Då vore det en lycka att vara

32