litet huller om buller kring en gård och ett par takterrasser. Det fanns inga dörrar mellan rummen, utan man måste ut i det fria för att komma från det ena till det andra, och till somliga, som sköto rätt ut från väggen som duvslag, kunde man endast komma på smala, äventyrliga trappor. Men det var ett stort och rymligt hus, och framför allt var det att sätta värde på att det inte låg vid en mörk och trång gata inne i staden, utan hade tillgång på ljus och luft, och likaså att det var möblerat på västerländskt vis med stolar, bord och sängar och inte endast med mattor och divaner.
Huset var mycket för stort för miss Hoggs, men hon hade bestämt förklarat, när hon hyrde det, att hon ville ha det för sig ensam.
— Andra människor kommer aldrig överens med mig och jag aldrig med dem, sade miss Hoggs. Jag behöver ingen, jag kan sköta mig själv. Varför skulle jag släppa någon annan in i huset?
En dag, då miss Hoggs hade gått ut för att köpa antikviteter, mötte hon på Davidsgatan mrs Gordon, åtföljd av Eliahu. De båda hade vandrat Jerusalem runt för att finna en passande bostad åt det lilla samfundet. Mr Gordon och några andra av medlemmarna hade rest till Amerika för att ordna deras affärer där ute, och de kvarvarande hade åtagit sig att ställa med det nya hemmet i Jerusalem. De hade skilt sig i småpartier och gingo från gata till gata och letade, men de hade ännu inte träffat på något hus, där de kunde tänka på att bo.
Eliahu hade beklagat många gånger, att gamla miss Hoggs hade hyrt det präktiga huset vid stadsmuren. Det hade bott en schweizisk missionär där förut, så att det var säkert, att det passade för västerlänningarna.
— Miss Hoggs borde inte ta ett helt hus för sig ensam, när hon vet hur svårt det är att få en bostad i Jerusalem, sade han.
När miss Hoggs fick se mrs Gordon på gatan, skyndade hon genast emot henne.
— Hur står det till? sade hon. Ni kommer väl ihåg mig, sedan sist vi råkades? Minns ni, att jag sa er, att jag aldrig