var rädd? Det hade jag inte heller skäl till. Allt gick ju bra för oss.
Därpå frågade hon mrs Gordon när hon hade kommit till Jerusalem och hur länge hon ämnade stanna där.
Mrs Gordon svarade, att hon skulle flytta till Jerusalem, och att hon nu var ute för att söka en bostad.
— Det blir ingen lätt sak för er, sade miss Hoggs. Men som hon var rädd för att mrs Gordon skulle be henne om att få hyra in sig i hennes hus, skyndade hon att byta om samtalsämne. Varför ska ni egentligen bosätta er här? sade hon. Ämnar er man slå sig ner i Jerusalem för några vetenskapliga forskningars skull?
Mrs Gordon gjorde ingen hemlighet av orsaken till sin flyttning till Jerusalem. Hon och hennes man hade förenat sig med några vänner, som försökte föra ett gott liv. Deras mål var att lära människorna enighet, och nu ämnade de göra början i Jerusalem.
Miss Hoggs ögon stirrade in i mrs Gordons ännu rundare än vanligt.
— Enighet! upprepade hon. Här i Jerusalem! Ni ämnar slå er ner här för att lära människorna enighet! Ni har väl blivit rubbad till förståndet efter det där skeppsbrottet.
Mrs Gordon ville förklara för henne, att hon trodde sig ha fått en maning från Gud, men miss Hoggs hörde inte på henne. Hon fattade henne om handleden, ställde henne mot en husvägg och började omvända henne.
— Hör nu på mig! sade hon. Ni är det unga Amerika, som vill försöka sig på alla sorters äventyr, och jag är det gamla England, som har prövat världen och vet vad som är möjligt. Tro ni mig, att i den här staden kommer ni att förspilla era krafter utan att göra nytta åt någon!
— Vi kan inte förstå varför det ska vara nödvändigt för människorna att leva i ständig fiendskap just i den här staden, sade mrs Gordon.
— Nej, naturligtvis förstår ni inte detta, sade miss Hoggs, men tänk nu på saken en smula! Vad är det för slags människor, som bor här? De är antingen muhammedaner eller judar eller kristna. Antag nu, att ni, unga kvinna, vore en
38
