— Vill ni inte komma till oss, miss Hoggs, sade mrs Gordon småleende, så att vi kan få försöka?
Miss Hoggs skrattade också.
— Vad? sade hon. Skulle ni våga? Kom ihåg, att jag är miss Hoggs och att jag alltid gör vad jag vill och att ingen har kunnat stå ut med mig! Det finns ingenting, som jag är rädd för, jag ändrar aldrig mening, och ingenting har jag respekt för.
— Vill ni verkligen försöka att komma till oss, miss Hoggs? sade mrs Gordon. Det vore en stor glädje för oss.
Miss Hoggs höjde ögonen och stod en lång stund och stirrade upp mot en trasig matta, som var uthängd för att skydda mot sol och regn. Kanske kom det i detta ögonblick över henne en plötslig ångest för att hon stod så ensam i världen, nu när hon började bli gammal. Kanske tänkte hon på att livet var bra fattigt för den, som inte hade annat att göra än att fara från ort till ort for att förströ sig. Kanske att hon tyckte, att dessa amerikanare hade åtagit sig en skön och stor uppgift och att det kunde vara mödan värt att söka hjälpa till med detta, nu när hon var trött på allt annat. Men hon sade ingenting sådant till mrs Gordon, utan till henne talade hon i samma lätta ton, som hon hade använt förut.
— Hör nu på mig! sade hon. Jag hyr ett stort hus här borta vid stadsmuren med en mängd rum. Och om ni och era kamrater har mod till det, så kan ni flytta till mig och bo hos mig en vecka. Då ska ni få lära känna den riktiga miss Hoggs, och om ni inte kan stå ut med henne, så måste ni lova mig, att ni avstår från er galenskap att vilja införa enighet i Jerusalem. Ni kan ju förstå, att om ni inte kan uthärda med en enda sådan som jag, så lönar det sig inte för er att försöka med de andra. Nå, vàd säger ni om detta?
— Vi är så tacksamma mot er, miss Hoggs, sade mrs Gordon. Vi antar ert anbud med den största glädje.
Nästa dag flyttade amerikanarna in i huset under stadsmuren och fingo göra bekantskap med den rätta miss Hoggs. Det var en klok, rättfram och hederlig gammal kvinna, och det föll dem aldrig in, att de skulle behöva tvista med henne.
40
