De första dagarna såg det ut, som om det skulle ha vållat henne stor missräkning, att hon inte kunde bli osams med sina gäster, men innan veckan var slut, föreslog hon, att hon skulle inträda i samfundet. För hon hade märkt, sade hon, att hon gjorde dem nytta. De voro så snälla, att ingen kunde räkna det som någon stor förtjänst hos dem, att de voro eniga. Om de tålde ibland sig en sådan gammal hård och grällysten människa, som hon var, då kunde man förstå, att det verkligen fanns någon orsak att prisa deras endräkt.
När Gordonisterna hade bott några år i Jerusalem, hände
det, att stor tveksamhet och ängslan insmög sig bland dem.
De levde lyckliga och nöjda och ägnade sig åt att hjälpa
fattiga och sjuka bland Jerusalems befolkning, men de måste
erkänna, att enigheten bland de kristna inte hade blivit
större efter deras ankomst. Tvärtom syntes det, som om
förföljelse, förtal och fiendskap hade tilltagit, och mycket
därav riktade sig mot dem själva. Vänner hade de fått, där
de minst hade väntat, bland judar och muhammedaner, men
detta vållade dem också bekymmer, därför att det ogillades
av de andra kristna. De kunde inte låta bli att fråga sig
själva: ”Månne vi ändå gjorde rätt, när vi flyttade hit?
Kanske misstog vi oss om Guds vilja.”
Medan Gordonisterna gingo i denna ängslan, fingo de besök av två franska sjömän. Den ene av dem var så gammal, att han tänkte på att sluta upp med att fara på sjön, den andre var en pojke, som ännu inte hade sett sitt tjugonde år. Deras fartyg låg i Jaffa för att lasta in apelsiner, och de båda matroserna hade fått ett par dagars ledighet för att fara och bese Jerusalem.
De två hade kommit att bli goda vänner, därför att de hade varit med om den stora olyckan, då ångbåten L’Univers gick till bottnen. De kunde aldrig glömma vad de hade sett den natten. De hade blivit allvarligare till hela sitt livs läggning sedan dess, och de trivdes inte mera rätt väl samman med annat sjöfolk.
