ombord på den olyckliga båten, och hon förebrådde sig, att hon hade övergivit honom och inte lidit döden tillsammans med honom, som han hade önskat.
Hon levde nu hos sin mor, som var rik och förde ett stort hus i New York. För hennes skull måste hon deltaga i alla slags nöjen och förströelser, men hon upphörde aldrig att sörja sin man och ångra, att hon inte hade lytt hans bön. Det var hennes mor, som halvt hade tvungit henne att delta i den stora lustresan, i hopp att hon på detta sätt skulle komma bort från sin sorg.
Hennes följeslagare hade tagit god tid på sig och ämnade stanna en hel vecka i Jerusalem. Här i denna stad visade sig den unga änkan, mrs Hammond, mindre slö och likgiltig än förut under resan. När hon såg Jerusalem ligga djupt inne i bergstrakten på en mörk, lodrät klippa, som omgavs först av en ofantlig naturlig vallgrav av dunkla dalar och utanför dessa av en jättelik ringmur av stolta höjder, så tyckte hon sig förstå, att staden låg där som något hemlighetsfullt och avskilt, från tidens början bestämd till skådeplats för den betydelsefullaste händelse. Hon kände ett underligt medlidande med denna stad, som alltid var tryckt av ett fruktansvärt allvar. Den låg och ruvade i sorg över något, som aldrig kunde göras ogjort och aldrig kunde glömmas. Den kunde kanske åter bli rik och mäktig, men aldrig glad, aldrig bekymmerslös som andra städer.
Mrs Hammond visste, att mrs Gordon, som också hade gjort överresan på L’Univers, bodde i Jerusalem, och hon frågade en dag den amerikanske konsuln om han kände henne. Konsuln satte på sig en min, som om han ansåg det vara en förolämpning, att någon frågade honom efter en av Gordonisterna. Han svarade, att mrs Gordon och hennes anhängare voro en samling äventyrare, som helt säkert hade flyttat till Jerusalem för att få leva utanför lagar och skrankor. Inga kristna ville ha något att göra med dem, och de umgingos endast med muhammedaner.
Mrs Hammond hade inte haft någon tanke på att uppsöka mrs Gordon, men detta svar förmådde henne därtill. Det
