Hon dog några månader efter sin hemkomst, och då hade hon testamenterat allt, som hon ägde att råda över, till Gordonisterna.
Därför att hon ville hjälpa dem att vandra vidare på den bana, som hon så gärna hade velat gå i deras sällskap.
Det året, då dalbönderna flyttade till Palestina, hände
det märkvärdiga, att det kom regn redan i augusti. Andra
år brukade det inte regna förrän i oktober eller november.
Det kom i sådan myckenhet, att marken åter klädde sig grön,
och man hade friskt dricksvatten hela hösten. Den starka
hettan vände inte åter, utan det rådde mild och lagom värme
ända fram mot jul.
Gordonisterna kunde inte nog prisa Guds godhet, som hade låtit regnet börja så tidigt just detta år. De förstodo, att de hade begått en stor oförsiktighet, när de hade låtit dalbönderna fara till Palestina under den hetaste tiden. Om inte regnet och svalkan hade inträffat strax efter deras ankomst, hade de möjligen alla blivit angripna av sjukdom.
Eftersom vädret var så vackert, föreslog mrs Gordon, att alla de nykomna skulle begagna tillfället att göra en vallfärd genom landet. Hon ville, att de inte skulle ta del i koloniarbetet ännu på några veckor, utan först lära känna de ställen, som de hade läst så mycket om i sin bibel.
Denna vandringstid blev sedan det ljuvaste minne, som Jerusalemsfararna ägde. Eliahu gick ännu en gång ut som främlingsledare och förde dem först över bergen genom Samarien upp till Nasaret, sedan öster ut till Tiberias’ sjö, därpå söder ut genom Jordandalen till Döda havet och så åter uppåt bergen till Hebron, Betlehem och Jerusalem.
Alla gingo till fots, och deras utrustning av tält och matvaror var den enklast tänkbara, men de drogo fram under sång och fromma samtal. Oupphörligen fördes deras tankar till sådant, som påminde dem om forntiden. Landet låg mestadels ödsligt, men här och där träffade de på en by med ett namn, som var känt i bibeln, och de mötte människor,
