— Vi kan ju inte gå ur hus i hus, sade de, och tala om, att vi är oskyldiga.
De tröstade sig med att de hade varandra, att de voro eniga och lyckliga.
— Jerusalems fattiga och sjuka har inte ännu börjat sky oss, sade de. Vi måste låta detta gå förbi; det är en prövning, som Gud har sänt över oss.
Strax i början buro alla svenskarna det hårda förtalet med mycket stort lugn.
— Om de är så förvillade här ute, sade de, att de tror, att vi fattiga bönder har uppsökt just denna stad, där vår frälsare har dött, för att där föra ett dåligt liv, så är inte deras mening mycket värd, då kan det just göra detsamma vad de säger.
Då folk alltjämt fortfor att visa dem sitt förakt, hade de sin stora glädje av att tänka på att Gud höll dem värdiga att lida förföljelse och smälek i samma stad, där man hade hånat och korsfäst Kristus.
Men när vintern var över och de hade hunnit in i maj, kom en dag ett brev till nämndemans Gunhild. Det var från hennes far. Han skrev för att berätta, att Gunhilds mor var död. Det var inte något hårt brev, såsom Gunhild hade kunnat vänta. Fadern gjorde inga anklagelser, han skrev endast om sjukdomen och begravningen. Det märktes, att den gamle nämndemannen hade tänkt: ”Jag ska skriva skonsamt till henne, hon blir tillräckligt olycklig i alla fall.”
Han hade skrivit hela brevet i samma milda sinnelag, ända tills han hade ritat ner sin namnteckning. Men då hade den tillbakahållna vreden plötsligen fått makt med honom, han hade doppat pennan hastigt och djupt i bläckhornet, och med stora, grovt tillformade bokstäver hade han skrivit nere i kanten av brevet:
”Din mor hade nog kommit över sorgen för din bortresa, men hon dog, därför att hon fick läsa i missionstidningen, att ni förde ett dåligt liv där borta i Jerusalem. Sådant hade ingen här väntat varken av dig eller dem, som du reste ut i sällskap med.”
56
