PÅ MORGONRODNADENS VINGAR.
Samma dag, som Gunhild hade blivit träffad av solstyng, var Gertrud ute och gick på en av de breda gatorna i den västra förstaden. Hon var ute för att köpa knappar och band, som hon behövde för sin sömnad, men hon var inte särdeles hemmastadd där borta, utan fick gå länge, innan hon kunde finna vad hon önskade. Hon gjorde sig inte heller mycken brådska, hon var glad åt att få vandra omkring ute i det fria.
Såsom alltid, när hon kom ut på gatan, fick Gertrud ett lyckligt leende på läpparna. Hon kände nog den förfärliga värmen och det vassa solskenet, men hon led inte därav, såsom andra människor gjorde. För varje steg hon tog, tänkte hon på att Jesus måhända hade vandrat på samma mark, som hon nu beträdde. Hon var säker om att hans blickar hade vilat på de där kullarna, som hon såg skymta vid slutet av gatan. Damm och hetta hade plågat honom, såsom de nu plågade henne. Och när hon tänkte på detta, kom han henne så nära, att hon ingenting annat kunde känna än en betagande glädje.
Det, som gjorde Gertrud oändligt lycklig efter ankomsten till Palestina, var just detta, att hon hade kommit Jesus mycket närmare än förr. Här tänkte hon aldrig på att ett par tusen år hade förflutit, sedan han vandrade omkring i detta land med sina lärjungar, utan hon gick i en ljuv inbillning, att han hade levat där för blott en helt kort tid sedan. Hon såg hans fotspår på marken, och hon hörde genljud av hans röst på Jerusalems gator.
Just när Gertrud vandrade utför den branta backen, som leder ner till Jaffaporten, kommo ett par hundra ryska pilgrimer tågande uppåt gatan. De hade gått i flera timmar för att besöka heliga orter utanför Jerusalem och voro så trötta och utmattade efter vandringen i den starka solhettan,
