— Jag vek inte från henne ett ögonblick, sade Gabriel sakta, förrän folk kom, som kunde hjälpa mig, och jag bar henne fint och rart.
— Ja, det gjorde du nog, sade Gertrud.
Gabriels läppar började darra, och på en gång kommo tårarna häftigt störtande ur hans ögon. Hellgum och Gertrud stodo tysta bredvid och läto honom gråta. Gabriel tryckte ansiktet mot dörrposten. Han grät starkt och snyftande.
Om en liten stund lugnade han sig. Han kom fram till Gertrud och tog henne i hand.
— Du ska ha tack för att du fick mig att gråta, sade han. Hans röst var nu mjuk och mild. Man kunde nästan tro, att det var gamle Hök Matts, hans far, som talade. Jag ska nu visa dig något, som jag inte ämnade låta någon människa se, fortfor han. När jag fann Gunhild, låg hon med ett brev i handen. Det var från hennes far, och jag tog det, jag tyckte, att jag var närmast till att läsa det. Nu tänker jag på att du har gamla föräldrar hemma, och du ska få se det, därför att du har fått mig att gråta.
Gertrud tog brevet och läste det. Så såg hon upp på Gabriel.
— Jaså, det var därför hon dog, sade hon. Gabriel nickade.
— Nog tänker jag, att det var därför, sade han.
Gertrud nästan skrek till:
— Jerusalem, Jerusalem, du tar allas vårt liv! Jag tror, att Gud har övergivit oss!
Mrs Gordon kom in genom porten i detsamma. Hon sände genast Gabriel och Hellgum bort till begravningsplatsen. Gertrud gick in i det lilla rummet, där hon hade bott samman med Gunhild. Hon stannade där hela aftonen.
Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som spökrädsla. Hon trodde, att ännu något ont skulle hända denna dag, var rädd för det, som skulle det ligga och lura på henne i en vrå. På samma gång pinades hon av tvivel. ”Jag vet inte varför Kristus har sänt oss hit”, tänkte hon. ”Vi bringar ju ofärd över oss själva och alla andra.”
