Hon visade bort tvivlen för en stund, men strax därpå överraskade hon sig med att hon satt och räknade upp alla dem, som hade råkat i olycka för utvandringens skull. Ingenting tycktes ha varit mer säkert och visst, än att Gud ville, att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då vara möjligt, att det endast medförde elände?
Hon hade skaffat sig penna och papper för att skriva till sina föräldrar, men hon mäktade inte.
— Vad ska jag skriva, så att de tror mig? utbrast hon. Om jag la mig att dö såsom Gunhild, så kanske de trodde mig, då jag skriver, att vi är oskyldiga.
Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Gertrud var så olycklig, att hon inte kunde sova. Hon såg Gunhilds ansikte framför sig, och oupphörligen måste hon undra över vad den döda grubblade på. Det blev henne en visshet, att Gunhild hade dött med samma fråga på läpparna, som hon själv arbetade med.
Innan det ännu hade börjat dagas, steg Gertrud upp och klädde sig för att gå ut.
På denna sista dag och natt hade hon kommit så långt från Kristus, att hon knappast förstod hur hon åter skulle hitta hem till honom. Nu på morgonen överfölls hon av längtan att gå till en plats, som hon riktigt säkert visste att han hade beträtt. Och den enda plats, vars läge aldrig hade varit omstritt, var Oljoberget. Hon tänkte sig, att hon, om hon ginge dit upp, åter skulle komma honom nära, känna sig överskyggad av hans kärlek och förstå hans avsikter med henne.
När hon först kom ut i nattens mörker, kände hon dubbel ångest. Hon tänkte gång på gång igenom all den olycka och orättvisa, som hade timat på en enda dag.
Men alltsom hon gick längre uppåt berget, tyckte hon, att det blev förunderligt ljust inom henne. Den tryckande bördan lyftes bort från henne. Hon började skymta en förklaring.
”Det är ju det enda möjliga”, tänkte hon. ”När sådana orättvisor få ha sin gång, måste ju världen befinna sig i de yttersta tiderna. På intet annat sätt kunde man förstå, att
70
