rätt blir orätt, att Gud inte har makt att hindra det onda, att de heliga förföljas, att lögnen inte finner någon motsägelse.”
Hon stannade och grubblade. Ja, visserligen var det så, att Herrens tillkommelse stundade och att hon snart skulle se honom nederkomma ur himmelens sky.
Om det så förhöll sig, kunde hon förstå, varför de alla hade blivit kallade till Jerusalem. Av Guds nåd hade hon och hennes vänner blivit ditsända för att möta Jesus. Hon slog samman händerna i förundran och glädje, när hon tänkte på hur oändligt stort detta var.
Hon vandrade med snabba steg uppför bergssluttningen, till dess hon nådde högsta punkten, därifrån Jesus uppsteg till himmelen.
På själva den inhägnade platsen kunde hon inte komma in, men hon stod där utanför och såg upp mot skyn, som nu ljusnade i den hastigt inbrytande dagningen.
”Kanske är det redan nu i dag han ska komma”, tänkte hon. Hon knäppte sina händer och såg upp mot morgonhimlen, som var betäckt av lätta, fjunlika skyar.
I detsamma antogo dessa en röd skiftning, och ett återsken därav tycktes låga upp på Gertruds ansikte.
— Han kommer, sade hon, det är säkert, att han kommer.
Hon stirrade på morgonrodnaden, som hade hon sett den för första gången. Hon tyckte, att hon såg långt in i himmelen. Rätt öster ut såg hon ett djupt valv med en hög, bred port, och hon väntade blott, att porthalvorna skulle svänga åt sidan, för att Kristus och alla hans änglar skulle kunna tåga ut därigenom.
Om en stund öppnades också verkligen österns port, och solen skred fram på himlen. Gertrud stod i orörlig förbidan, medan den sänkte sitt sken ner över bergstrakten väster om Jerusalem, där räckor av kullar vältrade fram som vågor i ett hav. Hon stod stilla och väntade, ända tills solen hade kommit så högt upp, att dess strålar glimmade på korset ovan gravkyrkans kupol.
Det föreföll Gertrud, att hon hade hört, att Kristus skulle komma i soluppgången på morgonrodnadens vingar. Hon
