Allt folket, som trängdes i porten, förvånades och sade emellan sig:
— Varför rider Baram pascha genom Damaskusporten ut på den vägen, som han inte har velat skåda på trenne år?
Andra sade spörjande:
— Ska Baram pascha rida ut för att besöka sitt hus, som han har svurit att aldrig mer beträda?
Medan Baram pascha red fram genom folkvimlet i porten, sade han till sin tjänare Machmud, som följde honom:
— Hör du, Machmud, att alla dessa, som vi möter, förundrar sig och frågar varandra: ”Vad står nu på? Ska Baram pascha rida ut till sitt hus, som han inte har skådat på trenne år?”
Och hans tjänare svarade honom, att han hörde, att folket förundrade sig.
Då sade Baram pascha med stor harm:
— Tror de då, att jag är så gammal, att man kan göra med mig vad man vill? Tror de, att jag kan tåla, att främlingar lever ett skändligt liv i det hus, som jag byggde åt min hustru, som var en god och ärlig kvinna?
Baram paschas tjänare sökte stilla hans vrede och sade till honom:
— Herre, du glömmer, att det inte är första gången, som vi har hört de kristna beljuga varandra.
Baram pascha lyfte armarna i sin vrede och utropade:
— Flöjtblåsare och danserskor har sitt tillhåll i de rum, där mina kära dog! Dagen ska inte gå till ända, innan dessa ogärningsmän är bortdrivna ur mitt hus.
När den gamle paschan sade detta, mötte honom en liten skara skolbarn, som kommo tågande framåt vägen, två och två i rask takt. Och när han såg dem, fann han deras utseende olikt alla andra barns, som tumla om på Jerusalems gator, ty dessa voro rentvättade, de hade hela kläder och starka skodon, och deras hår var ljust och slätkammat.
Baram pascha höll inne sin åsna och sade till sin tjänare:
— Gå och fråga dem vilka de är!
— Jag behöver inte fråga dem vilka de är, svarade hans tjänare, för jag har sett dem här alla dagar. De är Gordonisternas
76
