barn, och de är på väg till skolan, som det här folket har inrättat inne i staden i huset under stadsmuren, där de bodde, innan de hade fått hyra ditt stora hus.
Medan paschan ännu satt stilla och såg efter barnen, kommo två karlar, som också hörde till kolonien, dragande med en kärra, i vilken sutto de minsta skolbarnen, som inte själva mäktade gå in till staden. Och paschan såg, att de små klappade händerna i glädje att få åka, och att de, som drogo, skrattade åt dem och sprungo fortare för att fröjda dem.
Då tog hans tjänare mod till sig och sporde honom:
— Synes det dig inte, herre, att dessa barn måtte äga goda föräldrar?
Men Baram pascha var en gammal man och orubblig i sin vrede, som de gamla pläga vara.
— Jag har hört deras egna tala om dem, svarade han, och jag säger dig, att innan aftonen ska de vara utdrivna ur mitt hus.
När Baram pascha hade ridit ännu ett stycke väg, mötte han en flock kvinnor i europeisk dräkt, som vandrade in till staden. De gingo mycket stilla och sedesamt, deras kläder voro tarvliga, i händerna buro de tunga, välfyllda korgar.
Paschan vände sig till sin tjänare och sade till honom:
— Gå och fråga dem vilka de är!
Och tjänaren svarade:
— Jag behöver inte spörja, herre, för jag har mött dem här alla dagar. Det är Gordonisternas kvinnor, som vandrar in till Jerusalem med matvaror och läkemedel för att bistå de sjuka, som är för svaga att komma ut till kolonien och söka hjälp.
Baram pascha svarade;
— Om de än skylde sin ondska med änglavingar, ska jag dock driva dem ur mitt hus.
Han red vidare ända fram till det stora huset. Och när han närmade sig det, hördes därifrån sorl av många röster och ett och annat högt skri.
Han vände sig till sin tjänare och sade:
— Hör hur spelare och danserskor sorlar i mitt hus!
Men när han red om hörnet, såg han alla slags sjuka och
